"Jag kommer gråta tills det inte finns några tårar kvar..."
Nu sitter jag med delar av familjen runt matbordet, fast maten är nu ett minne blott. Min mellersta lillasyster har nyss haft ett skrattanfall som varade i ... ja, en evighet? Underbart härligt, men det får mig också att inse att min lilla älskling håller på att växa upp. För jag har då aldrig hört henne skratta sådär förut, och inte heller har jag sett några småbarn skratta så. Nej, min syster håller på att växa upp den lilla token, hon har ingen aning om vilket galenskap hon ger sig in på.
Tänk att jag kommer missa ett helt år av deras liv, mina småsyskons liv. E har ju liksom redan växt upp, till en del i alla fall, och A är ju äldre än mig (och kille för den delen). Men E och E, de är fortfarande små, och ibland blir jag faktiskt orolig, nej rädd, att de ska glömma mig under året. Inte den äldre av dem, men den yngre. Hon är ju fortfarande liten.
Nej, usch, jag kommer dö av längtan efter min familj. Jag kommer gråta till det inte finns några tårar kvar i kroppen på mig, och sedan kommer jag gråta ännu mer.