"Gud vad härligt"
Gud vad härligt!
Ikväll ska jag inte göra ett jota. Förutom att packa. För imorgon bär det av till Sandviken och Norrlänskamästerskapen, men jag har inga större förväntaningar på helgen eftersom jag tränat dåligt. Jag åker med för att stötta och brottas lite bara.
Annars ska jag bara slöa och sova ikväll, oj så skönt! Jag är supertrött eftersom min klass igår höll en trerättersmiddag för föräldrar och bekanta. Det var stressigt men vi tjänade en hel del sedlar, så har vi lite mer pengar att hitta på något för i London, jo just det, vi ska till London i maj, jag och min klass.
Ikväll ska jag inte göra ett jota. Förutom att packa. För imorgon bär det av till Sandviken och Norrlänskamästerskapen, men jag har inga större förväntaningar på helgen eftersom jag tränat dåligt. Jag åker med för att stötta och brottas lite bara.
Annars ska jag bara slöa och sova ikväll, oj så skönt! Jag är supertrött eftersom min klass igår höll en trerättersmiddag för föräldrar och bekanta. Det var stressigt men vi tjänade en hel del sedlar, så har vi lite mer pengar att hitta på något för i London, jo just det, vi ska till London i maj, jag och min klass.
"Jag kommer gråta tills det inte finns några tårar kvar..."
Nu sitter jag med delar av familjen runt matbordet, fast maten är nu ett minne blott. Min mellersta lillasyster har nyss haft ett skrattanfall som varade i ... ja, en evighet? Underbart härligt, men det får mig också att inse att min lilla älskling håller på att växa upp. För jag har då aldrig hört henne skratta sådär förut, och inte heller har jag sett några småbarn skratta så. Nej, min syster håller på att växa upp den lilla token, hon har ingen aning om vilket galenskap hon ger sig in på.
Tänk att jag kommer missa ett helt år av deras liv, mina småsyskons liv. E har ju liksom redan växt upp, till en del i alla fall, och A är ju äldre än mig (och kille för den delen). Men E och E, de är fortfarande små, och ibland blir jag faktiskt orolig, nej rädd, att de ska glömma mig under året. Inte den äldre av dem, men den yngre. Hon är ju fortfarande liten.
Nej, usch, jag kommer dö av längtan efter min familj. Jag kommer gråta till det inte finns några tårar kvar i kroppen på mig, och sedan kommer jag gråta ännu mer.
"Två feta blåmärken"
Mums, fruktsallad är så gott, och så uppfriskande. Speciellt när man känner sig som en säck potatis efter en träning. Två feta blåmärken och spykänsla, det är vad man får om man börjar träna igen efter ett uppehåll.
Nej, kanske inte, men det var en hård träning, fast det känns ju såklart bra efteråt, av alla endorfiner som släpps lös. Om man bortser från blåmärkerna då, de känns inte så sköna.
Nu ska jag hoppa in i duschen, och sedan bär det av till sängen för lite läsning och en god natts sömn.
God natt!
Nej, kanske inte, men det var en hård träning, fast det känns ju såklart bra efteråt, av alla endorfiner som släpps lös. Om man bortser från blåmärkerna då, de känns inte så sköna.
Nu ska jag hoppa in i duschen, och sedan bär det av till sängen för lite läsning och en god natts sömn.
God natt!
"Näsan rinner och öronen värker"
Näsan rinner och öronen värker. Ögonen svider och huvudet dunkar.
Nej, riktigt så illa är det väl inte. Jag känner mig mycket bättre idag än vad jag gjorde idag. Så idag ska jag pallra mig iväg till brottarhallen och träna. Men först; läxor.
Usch.
Nej, riktigt så illa är det väl inte. Jag känner mig mycket bättre idag än vad jag gjorde idag. Så idag ska jag pallra mig iväg till brottarhallen och träna. Men först; läxor.
Usch.
"Usch vad jag är trött"
Usch vad jag är trött.
Efter att ha tagit mig igenom dagen halvsovande, och varit objektet för många omtänktsamma utfrågningar, har jag både mot i huvudet och i magen. Magen kan bero på hunger. Huvudet, ja, det gör mest ont.
Nu ska jag äta nudlar, hu så onyttigt, sedan dra för alla persienner och lägga mig en stund för att försöka sova fram till träningen. Kanske läsa lite också.
Efter att ha tagit mig igenom dagen halvsovande, och varit objektet för många omtänktsamma utfrågningar, har jag både mot i huvudet och i magen. Magen kan bero på hunger. Huvudet, ja, det gör mest ont.
Nu ska jag äta nudlar, hu så onyttigt, sedan dra för alla persienner och lägga mig en stund för att försöka sova fram till träningen. Kanske läsa lite också.
"... sitter och avnjuter vacker..."
Oj, vad jag är trött!
Har precis kommit hem ifrån slalombacken där jag tillbringat en tämligen blöt och trevlig dag med C och hennes familj. Jag och C försökte lära hennes syster att åka slalom, och det gick riktigt bra, även om jag faktsiskt hade en bräda fastspänd på fötterna.
Nu sitter jag och avnjuter vacker gitarrmusik som min syster åstakommer, och blir själv bra sugen på att spela. Men mest längtar jag nog efter trummorna, för det, det är roligt det.
Något annat som är roligt är bugg. Alltså dansen, inte tuggummit. Pappa har bjudit med mig på en buggkurs som ska hålla på åtta söndagar framöver, och även om de flesta männen har grått hår, och damerna någa rynkor, så finns det faktiskt några ungdomar i min ålder också. Dock är vi i klart underläge när det gäller antalet.
"... hur många människor som dog mellan..."
Sitter här och föröker förtsätta mitt arbete om förintelsen, men jag kan inte förmå mig. Det enda jag åstakommit är en liten, liten inledning, och den enda orsaken till att jag kunnat göra det är att jag där kan skriva personligt och med den känsla som det här ämnet förtjänar. När det sedan blev dags att börja beskriva hur Hitler kunde göra förintelsen möjlig, och om var lägren fanns, kändes det som om hela dramatiken, all den lidelse som Hitler och lägren orsakat så många människor försvann.
När man börjar skriva om hur gaskamrar är uppbyggda, och om hur rummen i lägren var placerad skänks inte en tanke åt alla de människor som dog av utmattning mellan rum ett och femton. Hur många människor som svalt till döds under slavarbete. Hur många människor som inte ens klarade av att resa sig upp då befrielsen äntligen kom. Hur många som mördades.
Jag får försöka ändå, för uppsatsen måste in, det bara måste den.
"...leve länge sovmorgon"
Sovmorgon, härliga sovmorgon.
Ja, idag har jag fått sovit ut. För första gången på vad som känns som månder. Mina ögonlock fick alldeles själva bestämma när de skulle rullas upp, istället för att brutalt väckas av en signal som jag helst sulle vilja utplåna från jordens yta.
Nej, leve länge sovmorgon. Och långa frukostar med chokladmjölk och segkakor.
Nu har jag precis stigit ur duschen, flätat upp ett blött hår och slängt på mig lite mysiga lördagskläder. Dessa ska sedan bytas ut eftersom jag ska spendera dagen/kvällen hos vännen C. Vi får se om jag kan övertala henne att ta en sväng på staden. tänkte försöka sälja in några av mina skor på secondhand, innan vi bänkar oss hos henne för en kväll full med tjejsnack och godsaker.
"Idag har jag i alla fall blivit omvänd"
Nu har jag sådana sjuka tankar om Frankrike igen. Eller inte om Frankrike, men om vad som kan hända. Träd in i mitt huvud för en stund; "Tänk om det blir krig?!", "Tänk om pappan i familjen är pedofil eller något?", "Hur ska jag klara av att vara utomlands ett helt år?", "Tänk om tredje världskrigt bryter ut?".
Ja, jag är sjuk, och ja, de flesta tankar som snurrar i huvudet på mig är totalt orealistiska. Men ändå vet fantasin ingen gräns och de fortsätter komma, tankarna. Mer och mer sjuka, mer och mer ovärda att ens tänka. Min hjärna är ovärdig, hemska tanke.
Idag har jag i alla fall blivit omvänd. Då menar jag inte sexuellt, nej jag snackar om skidor. Tro det eller ej, men härliga vännen M lyckades faktsikt få mig att inse tjusningen med skidor idag när hon höll elevlektion. Åtminstonede så fick hon mig att sluta hata skidor, att jag fortfarande ogillar det är ju en helt annan sida av saken.
Jag lyckades även, äntligen, med konstycket att få till innertyget på väskan som håller på att tillverkas, men det var inte utan mycket svett och många tårar. Och värkande fingrar efter ihärdigt sprättande. Som det verkar nu har mitt slit med kniven åtminstonde givit nytta, för jag är riktigt nöjd med framstegen än så länge. Vi får väl se om en bild slängs upp när jag är färdig, det beror på om ni är intresserade?
Ja, jag är sjuk, och ja, de flesta tankar som snurrar i huvudet på mig är totalt orealistiska. Men ändå vet fantasin ingen gräns och de fortsätter komma, tankarna. Mer och mer sjuka, mer och mer ovärda att ens tänka. Min hjärna är ovärdig, hemska tanke.
Idag har jag i alla fall blivit omvänd. Då menar jag inte sexuellt, nej jag snackar om skidor. Tro det eller ej, men härliga vännen M lyckades faktsikt få mig att inse tjusningen med skidor idag när hon höll elevlektion. Åtminstonede så fick hon mig att sluta hata skidor, att jag fortfarande ogillar det är ju en helt annan sida av saken.
Jag lyckades även, äntligen, med konstycket att få till innertyget på väskan som håller på att tillverkas, men det var inte utan mycket svett och många tårar. Och värkande fingrar efter ihärdigt sprättande. Som det verkar nu har mitt slit med kniven åtminstonde givit nytta, för jag är riktigt nöjd med framstegen än så länge. Vi får väl se om en bild slängs upp när jag är färdig, det beror på om ni är intresserade?
"Idag gällde det. Och idag gick det åt skogen"
Idag gällde det. Och idag gick det åt skogen.
Fasen alltså, jag som alltid skriver superbra, resonerar, funderar, och diskuterar med mig själv. Men inte idag inte. Idag vaknade en plumsig Anna tjugominuter för sent, kutade till bussen och var fortfarande knappt vaken när provet satte igång. Det stora. Det viktigta. Nationellaprovet i svenska.
Egentligen gick väl startskottet för svenska nationella redan i tisdags, men helt ärligt så tyckte jag inte det var en sådan stor utmaning, fast nu kommer väl det gå åt helskotta det med, bara för att jag säger så.
Nu ska jag inte säga att jag tror uppsatsen kommer att komma tillbaka med ett stort fett IG nedkluddat på det, nej det tror jag inte. Men det jag däremot tror, är att jag kunde gjort det mycket bättre.
Nå, nog ältat och funderat. Livet går vidare, så också mitt. Nu ska jag äta upp det sista från gårdagens rester, torsk, äggsås och potatis, allt i en härlig röra som faktiskt är mycket godare än vad den ser ut. Sedan ska jag åka iväg och träna upp musklerna som håller på att förfalla till följd av min träningsminskning.
Fasen alltså, jag som alltid skriver superbra, resonerar, funderar, och diskuterar med mig själv. Men inte idag inte. Idag vaknade en plumsig Anna tjugominuter för sent, kutade till bussen och var fortfarande knappt vaken när provet satte igång. Det stora. Det viktigta. Nationellaprovet i svenska.
Egentligen gick väl startskottet för svenska nationella redan i tisdags, men helt ärligt så tyckte jag inte det var en sådan stor utmaning, fast nu kommer väl det gå åt helskotta det med, bara för att jag säger så.
Nu ska jag inte säga att jag tror uppsatsen kommer att komma tillbaka med ett stort fett IG nedkluddat på det, nej det tror jag inte. Men det jag däremot tror, är att jag kunde gjort det mycket bättre.
Nå, nog ältat och funderat. Livet går vidare, så också mitt. Nu ska jag äta upp det sista från gårdagens rester, torsk, äggsås och potatis, allt i en härlig röra som faktiskt är mycket godare än vad den ser ut. Sedan ska jag åka iväg och träna upp musklerna som håller på att förfalla till följd av min träningsminskning.
"... inget idiotiskt dubbelspel"
Ibland vill jag bara spy på mina lärare. Eller förlåt, en av mina lärare, för jag har i övrigt riktigt bra lärare.
När man inte kan ta en diskussion på ett bra sätt, och istället för att försöka leda eleven på rätt spår genom motfrågor och vidare diskussion dömer ut eleven och överlägset konstaterar att teorin är fel, borde det vara förbjudet att vara lärare. För det värsta som finns är lärare med egon. Sådana som inte kan ta att de har fel, eller inte, som i det här fallet, presentera det rätta svaret på ett bra sätt när en elev haft fel. För jag erkänner, jag är inte den bästa på att ta det faktum att jag har fel, men jag kan iallafall erkänna det.
Min lärare har förmodligen ingen aning om att jag känner såhär, att jag ofta kokar inombords på lektionerna vi har tillsammans, eftersom jag utanför klassrummet är väldigt trevlig. Och nej, det är inget idiotiskt dubbelsspel. Det hör bara ihop med det faktum att jag tycker den här personen är helhärlig och trevlig som person, men en urusel lärare.
När man inte kan ta en diskussion på ett bra sätt, och istället för att försöka leda eleven på rätt spår genom motfrågor och vidare diskussion dömer ut eleven och överlägset konstaterar att teorin är fel, borde det vara förbjudet att vara lärare. För det värsta som finns är lärare med egon. Sådana som inte kan ta att de har fel, eller inte, som i det här fallet, presentera det rätta svaret på ett bra sätt när en elev haft fel. För jag erkänner, jag är inte den bästa på att ta det faktum att jag har fel, men jag kan iallafall erkänna det.
Min lärare har förmodligen ingen aning om att jag känner såhär, att jag ofta kokar inombords på lektionerna vi har tillsammans, eftersom jag utanför klassrummet är väldigt trevlig. Och nej, det är inget idiotiskt dubbelsspel. Det hör bara ihop med det faktum att jag tycker den här personen är helhärlig och trevlig som person, men en urusel lärare.
"... hur lätt min fantasitriggas igång..."
Andra världskriget.
Förstörelse. Förödelse. Mördande. Förföljande. Massgravar. Gaskamrar. Judar. Romer.
Jag har väldigt lätt att bli gripen, engegerad och passionerad i ting, och när vi nu ska skriva ett arbete om något som förknippas med andra världskriget valde jag såklart "Förintelsen".
Varför?
Varför valde jag detta när jag vet hur lätt jag har att föreställa mig saker, hur lätt min fantasi triggas igång och hur gripen jag blir. För det blev jag, även om jag trodde att jag skulle klara det. En snabb titt i en bok, tjock som ett pekfinger men ändå bara ytskrapet av det som verkligen hände, gjorde klart för mig att jag skulle få det svårt att klara av detta. Bilder på massavrättningar där flera hundra, kanske tusen människor tvingats att klä av sig nakna för att sedan ställa sig och vänta på sin död. Barn som döende ligger på gatan medans andra människor passerar, utan att hjälpa. Teckningar av förtvivlade människor. Namn på mördade barn.
Hur kunde mänskligheten låta detta hända? Hur kunde de låta sig luras så enormt? Miljoner människor dog. Miljoner. För vad? För en ensam mans förvridning av verkligeheten, hans fantasi om en "ren ras"? För en psykisktsjuk man, som kanske fick vad han trodde var en uppenbarelse? För Hitler?
"... svett på ryggen och en ond rumpa"
Jag hatar skidor.
Hatar.
Hatar.
Hatar.
Att omgivningen är vacker eller att det prasslar fint under skidorna när man glider fram över marken skiter jag fullständigt i. För jag hatar skidor.
Jag förstår inte hur någon, överhuvudtaget, från proffs till amatöråkare, kan tycka att det är skönt, härligt eller uppfriskande. Det ända jag får ut av en tur på skidor är svett på ryggen och en ond rumpa. Ja, självklart ramlade jag. Både en och två gånger.
Där stod jag mitt på den frusna sjön, det gick liksom inte att missa mig, och helt plötsligt tappar jag fästet under ena skidan och börjar balansera på den andra. Där stod jag och flaxade med armarna, på ett ben som någon sorts irriterad flamingo. Fast jag var inte rosa då. Bara blå. Och röd av ansträngningen förstås.
Nu sitter jag här med värkande rumpa, okej den gör inte ont längre, men jag är helt säker på att där finns ett stort vackert blåmärke, och skriver. Och hatar alla skidor, pjäxor och hurtiga skidåkare som bara "ääälskar skidor eftersom det är så uppfriskande och man verkligen får uppleva vintern i Sverige".
Usch!
Hatar.
Hatar.
Hatar.
Att omgivningen är vacker eller att det prasslar fint under skidorna när man glider fram över marken skiter jag fullständigt i. För jag hatar skidor.
Jag förstår inte hur någon, överhuvudtaget, från proffs till amatöråkare, kan tycka att det är skönt, härligt eller uppfriskande. Det ända jag får ut av en tur på skidor är svett på ryggen och en ond rumpa. Ja, självklart ramlade jag. Både en och två gånger.
Där stod jag mitt på den frusna sjön, det gick liksom inte att missa mig, och helt plötsligt tappar jag fästet under ena skidan och börjar balansera på den andra. Där stod jag och flaxade med armarna, på ett ben som någon sorts irriterad flamingo. Fast jag var inte rosa då. Bara blå. Och röd av ansträngningen förstås.
Nu sitter jag här med värkande rumpa, okej den gör inte ont längre, men jag är helt säker på att där finns ett stort vackert blåmärke, och skriver. Och hatar alla skidor, pjäxor och hurtiga skidåkare som bara "ääälskar skidor eftersom det är så uppfriskande och man verkligen får uppleva vintern i Sverige".
Usch!
"Nervositet?"
Jag vet inte. Vad det är med mig nu för tiden. Min sinnestämning skiftar lika fort som jag kladdar ned ord på tangentbordet. Jag känner mig helt nöjd med ett beslut i ena sekunden för att i andra tvivla. Jag blir arg. Besviken. Lättad. Upprörd.
Det kittlar i mina fingertoppar och i magen dansar små myror omkring, att skriva fjärliar skulle få det att låta ljuvare än vad det känns, ögonlocken far frenetiskt upp och ned. Nervositet? Ha, inför vad? Inget. Ingen aning. Hjärtat slår lite snabbare.
Oj, vad poetisk jag blev helt plötsligt!
Nej, men jag vet inte riktigt, vet inte om jag känner mig själv längre. Fast det är ju klart jag gör det. Kanske bara är lite osäker på vem jag vill vara?
Ni som inte känner mig, eller inte lärt känna mig genom min gamla blogg, vet ju inte riktigt vad jag är för en filur. Men jag brukar tänka på mig själv som självsäker, stark, en tjej som vågar stå för sina åsikter. Men nu ställs jag inför dessa ständiga val. Livsavgörande sådana, och jag vet inte riktigt om jag är så säker på mig själv längre.
Det kittlar i mina fingertoppar och i magen dansar små myror omkring, att skriva fjärliar skulle få det att låta ljuvare än vad det känns, ögonlocken far frenetiskt upp och ned. Nervositet? Ha, inför vad? Inget. Ingen aning. Hjärtat slår lite snabbare.
Oj, vad poetisk jag blev helt plötsligt!
Nej, men jag vet inte riktigt, vet inte om jag känner mig själv längre. Fast det är ju klart jag gör det. Kanske bara är lite osäker på vem jag vill vara?
Ni som inte känner mig, eller inte lärt känna mig genom min gamla blogg, vet ju inte riktigt vad jag är för en filur. Men jag brukar tänka på mig själv som självsäker, stark, en tjej som vågar stå för sina åsikter. Men nu ställs jag inför dessa ständiga val. Livsavgörande sådana, och jag vet inte riktigt om jag är så säker på mig själv längre.
"Panik!"
Oj. Oj. Oj.
Fick idag reda på att alla personhandligar nu är på väg till Frankrike, och att allt som återstår är att finna mig en värdfamilj. Oj. Oj. Oj.
Självklart börjar tankarna snurra. Tänk om ingen vill ta sig an mig? Kommer jag hamna hos en bra familj? Tänk om jag inte alls kommer överens med syskon eller föräldrar? Kommer jag längta hem hur mycket som helst?
Tankarna är som sagt många, tusen fler än jag någonsin kommer kunna få ned här, men min största oro är nog det faktum att jag fortfarande inte förstått det. På riktigt menar jag.
Allt har gått så himla fort. "Tjena, du ska till Frankrike ett år!". Okej, riktigt så gick det väl inte till, men ungefär så fort känns det som om det har gått. Och nu är jag orolig att gymnasieansökningarna inte kommit in som de ska heller. Min inkompetenta studie- och yrkesvägledare verkar ju inte ha koll på något, visserligen var det jag som glömde att underteckna de sista formulären, men hade h*n vetat hur de skulle fyllas i från början skulle det aldrig hänt.
Panik!
Fick idag reda på att alla personhandligar nu är på väg till Frankrike, och att allt som återstår är att finna mig en värdfamilj. Oj. Oj. Oj.
Självklart börjar tankarna snurra. Tänk om ingen vill ta sig an mig? Kommer jag hamna hos en bra familj? Tänk om jag inte alls kommer överens med syskon eller föräldrar? Kommer jag längta hem hur mycket som helst?
Tankarna är som sagt många, tusen fler än jag någonsin kommer kunna få ned här, men min största oro är nog det faktum att jag fortfarande inte förstått det. På riktigt menar jag.
Allt har gått så himla fort. "Tjena, du ska till Frankrike ett år!". Okej, riktigt så gick det väl inte till, men ungefär så fort känns det som om det har gått. Och nu är jag orolig att gymnasieansökningarna inte kommit in som de ska heller. Min inkompetenta studie- och yrkesvägledare verkar ju inte ha koll på något, visserligen var det jag som glömde att underteckna de sista formulären, men hade h*n vetat hur de skulle fyllas i från början skulle det aldrig hänt.
Panik!
