Nyponets egna tankar

Oj. Oj. Oj.
    Fick idag reda på att alla personhandligar nu är på väg till Frankrike, och att allt som återstår är att finna mig en värdfamilj. Oj. Oj. Oj.
    Självklart börjar tankarna snurra. Tänk om ingen vill ta sig an mig? Kommer jag hamna hos en bra familj? Tänk om jag inte alls kommer överens med syskon eller föräldrar? Kommer jag längta hem hur mycket som helst?
    Tankarna är som sagt många, tusen fler än jag någonsin kommer kunna få ned här, men min största oro är nog det faktum att jag fortfarande inte förstått det. På riktigt menar jag.
    Allt har gått så himla fort. "Tjena, du ska till Frankrike ett år!". Okej, riktigt så gick det väl inte till, men ungefär så fort känns det som om det har gått. Och nu är jag orolig att gymnasieansökningarna inte kommit in som de ska heller. Min inkompetenta studie- och yrkesvägledare verkar ju inte ha koll på något, visserligen var det jag som glömde att underteckna de sista formulären, men hade h*n vetat hur de skulle fyllas i från början skulle det aldrig hänt.
    Panik!