Nyponets egna tankar

Jag tror inte jag har fattat det. Fortfarande. Allt har gått så fort, och när det inte har gjort det så har jag haft så mycket att göra, att tiden ändå flugit sin kos i min stressfyllda tillvaro. För visst känner jag mig stressad. Både över det ena och det andra. Men mest av det faktum att allt måste ordnas innan jag åker.
    Kommer jag komma in på gymnasiet, kommer jag måsta ha tandställning, kommer papprena komma fram i tid, kommer någon familj vilja ta emot mig, kommer det gå bra på provet jag hade idag, kommer organistationen hålla vad de lovar, kommer... Ja, du förstår principen.
    Och jag är inte är en lugn person av naturen heller, om jag var det kanske jag inte skulle känna såhär. Men det är jag ju verkligen inte, jag har ärvt mammas hetsiga humör och är väldigt, kanske lite väl, lik henne till sättet.
    Så nu sitter jag här, med hetsigt humör och tankarna någonstans mellan alperna, franska rivieran, prov och gymnasieantagningar. Och känner mig tokstressad. Känner som om jag har tusen olika saker att göra, fastän jag egentligen gjort det mesta jag kan, och det mesta av det jag ska göra. Men känslan vill helt enkelt inte släppa taget. Den gillar mig, kanske till och med älskar. Fast älskar är ju ett ganska starkt ord, så vi tar det lite lugnt här. Gillar var det. Men det är inte ömsesidig ska du veta! Jag gillar faktiskt inte den. Som du kanske märkt. Jag avskyr den, jag avskyr att vara rastlös, jag avskyr att vara hjälplös och lämna mitt öde till det faktum att några satans papper inte fastnar hos posten. "
    Jag avskyr att att vara rastlös, det gör jag verkligen.